Rättsfall baserat på valda nyckelord.
M 9655-99
Miljööverdomstolen
2000-04-11
MÖD 2000:17
Tillstånd för tunneldrivning ----- Tunneldrivning vid järnvägsbygge har inte ansetts vara tillståndspliktig verksamhet enligt miljöbalken, och inte heller följdföretag till vattenverksamhet för vilken tillstånd har sökts. Miljödomstolens tillståndsprövning av sådan verksamhet vars anläggande har prövats i särskild ordning enligt 11 kap. 23 § 2 är begränsad till att avse villkor för verksamheten. Vid denna prövning kan dock alla slags villkor meddelas som avser det tillståndssökta projektet i sin helhet och som i detta fall kan påverka grund- och processvattnet.
11 kap. 23 § 2 st. och 16 kap. 7 § miljöbalken (1998:808)
Vattenverksamhet Järnvägstunneln Tillstånd Vattenmål Bortledning Tunnel Järnväg Prövningens omfattning Kalldalsberget Botniabanan
M 9142-99
Miljööverdomstolen
2000-03-03
MÖD 2000:7
Överklagande av beslut om ersättning för rättegångskostnader enligt miljöbalken ----- Miljööverdomstolen har funnit att i mål enligt miljöbalken kan, i likhet med vad som gäller enligt rättegångsbalkens regler, beslut om fördelning av rättegångskostnader enbart överklagas inom den tidsfrist som gäller för ordinärt överklagande. Anslutningsöverklagande med avseende endast på sådant beslut är alltså inte tillåtet.
NJA 1959 s. 116
23 kap. 1 § miljöbalken (1998:808)
50 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740)
T 285-97
Högsta domstolen
1997-10-16
NJA 1997 s. 684
NJA 1997:114
Efter särskilt riklig nederbörd har osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering med översvämningsskador nedströms som följd. Dammägaren har inte ansetts böra åläggas strikt skadeståndsansvar.
Purkijaure utlopp
NJA 1991 s. 720
NJA 1997 s. 468
17 kap. 4 § vattenlagen (1983:291)
TVA 422-93
Svea hovrätt
1994-02-10
RH 1994:30
En kommun sökte vid vattendomstol tillstånd att anlägga en småbåtshamn. N, som arrenderade ett område i närheten av den planerade hamnen, motsatte sig företaget och yrkade av kommunen ersättning för rättegångskostnader. Vattenöverdomstolen avvisade yrkandet eftersom N inte kunde anses vara kommunens motpart i vattenmålet. Som skäl angav domstolen dels att det inte var utrett att N - som denne påstått - inom området för den tilltänkta hamnanläggningen, av kommunen erhållit nyttjanderätt till båtplats, dels att N kunde göra gällande rätt till bad och strand endast med stöd av allemansrättsliga regler.
20 kap. 1 § första stycket och 22 kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
Vattenlagen med kommentar, 1984, sid. 130 f och 350.
Ö 2398-93
Högsta domstolen
1993-07-09
NJA 1993 s. 354
NJA 1993:71
Särskild talan har inte ansetts tillåten mot beslut av vattenöverdomstolen att inhibera av vattendomstol meddelat verkställighetsförordnande.
12 kap. 72 § vattenlagen (1983:291)
54 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)
54 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)