Rättsfall baserat på valda nyckelord.
B 755-83
Högsta domstolen
1984-02-16
NJA 1984 s. 80
NJA 1984:18
Underlåtenhet av domare att lämna underrättelse om begånget fel från domstolens sida har ansetts ej utgöra myndighetsutövning och därför inte kunna medföra straffansvar enligt 20 kap 1 § BrB. På motsvarande sätt har bedömts meddelande till parterna om ifrågasatt rättelse enligt 17 kap 15 § RB. Fråga också huruvida visst handläggningsfel - företagande av tvistemål till omedelbar huvudförhandling i strid med 42 kap 20 § 2 st RB - var att anse som grovt oaktsamt i straffbestämmelsens mening.
NJA 1983 s. 644
20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
17 kap. 15 § rättegångsbalken (1942:740)
42 kap. 20 § 2 st. rättegångsbalken (1942:740)
Ö 250-82
Högsta domstolen
1983-10-18
NJA 1983 s. 657
NJA 1983:110
Ansökan om återställande av försutten tid. Vid förrättning enligt anläggningslagen rörande bl a fastighet under domänverkets förvaltning kan underrättelse som från fastighetsbildningsmyndigheten utgått till domänverket angående tid och plats för meddelande av avslutningsbeslut ha adresserats till lokal eller regional förvaltning inom verket utan att därifrån vidarebefordras till behörig central förvaltning inom verket. Fråga huruvida domänverket kunde anses härigenom ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot förrättningen.
4 kap. 29 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
Ö 1420-82
Högsta domstolen
1983-03-09
NJA 1983 s. 274
NJA 1983:36
Ansökan om återställande av försutten tid. Sedan HovR vid huvudförhandling, från vilken vadekäranden uteblivit, förklarat vadetalan förfallen, har HovR:n till vadekäranden sänt sådan underrättelse om målets utgång som avses i 17 kap 12 §, jfrd med 9 § 7 st, RB först efter utgången av tiden (två veckor) för ansökan om målets återupptagande. Laga förfall har ansetts föreligga.
NJA 1979 s. 416
NJA 1982 s. 119
17 kap. 12 § rättegångsbalken (1942:740)
17 kap. 9 § 7 st. rättegångsbalken (1942:740)
T 348-79
Högsta domstolen
1982-07-13
NJA 1982 s. 390
NJA 1982:63
Fråga om tillämpning av 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
NJA 1966 s. 355
NJA 1976 s. 24
103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Ö 660-80
Högsta domstolen
1982-06-14
NJA 1982 s. 336
NJA 1982:55
Pantbrev, som innehades som pant av en kreditinrättning (A), pantförskrevs även till B och senare också till C. Pantförskrivningen till C angavs gälla i den mån pantbreven inte behövde tas i anspråk för pantsättarens lån hos bl a B. A underrättades om pantförskrivningen till C enligt lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man, innan A erhöll underrättelse om pantförskrivningen till B. Detta förhållande har ansetts inte ge C bättre rätt till pantbreven än som innefattas i pantförskrivningen. Tillika fråga om viss åtgärd innefattat underrättelse enligt 1936 års lag. Vid köpeskillingsfördelningen efter exekutiv försäljning av fastighet har Lst:n tillerkänt C rätt till betalning på grund av pantbrev före B. C har i överinstanserna framställt yrkande om att B:s fordran skall upptas till lägre belopp än denne bevakat, till följd varav det på ett efterföljande pantbrev uppkommer ett överhypotek som skall tilldelas C. Trots att C inte själv anfört besvär över LSt:ns beslut och inte heller hos LSt:n framställt anmärkning mot bevakningen, har han ansetts berättigad att framställa detta yrkande.
6 kap. 2 § 1 st. jordabalken (1970:994)