Rättsfall baserat på valda nyckelord.
Ö 1655-92
Högsta domstolen
1992-10-26
NJA 1992 s. 612
NJA 1992:96
Bestämmelserna i 14 kap 7 a § RB har inte ansetts tillämpliga i fråga om förening av åtal för brott med talan om skadestånd i anledning av brottet.
14 kap. 7 a § rättegångsbalken (1942:740)
22 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)
B 745-89
Högsta domstolen
1990-06-27
NJA 1990 s. 361
NJA 1990:60
Sedan åtal väckts för misshandel, har fråga uppkommit huruvida den tilltalade kan fällas till ansvar för ofredande och vållande till kroppsskada utan att åtalet justerats. 30 kap 3 § RB.
NJA 1978 s. 291
NJA 1987 s. 194
30 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)
55 kap. 13 § rättegångsbalken (1942:740)
Ofredande Vållande till kroppsskada Gärningsbeskrivning Ny omständighet Enskilt anspråk Åtalsjustering Justering av åtal
Ö 783-85
Högsta domstolen
1986-10-30
NJA 1986 s. 642
NJA 1986:114
Biträde enligt rättshjälpslagen åt två målsägande, vilka utsatts för våldtäkt av en och samme gärningsman och förde talan om enskilt anspråk i anslutning till brottmålet mot gärningsmannen, har ansetts berättigat till ersättning av allmänna medel för visst arbete avseende stödjande åtgärder inför den förestående huvudförhandlingen. 22 § rättshjälpslagen.
22 § rättshjälpslagen (1972:429)
Ö 607-79
Högsta domstolen
1981-11-24
NJA 1981 s. 1129
NJA 1981:154
Åklagare, som i stämningsansökningen angavs företräda målsäganden, förde vid TR talan om ansvar å tilltalad för egenmäktigt förfarande, alternativt brott mot naturvårdslagen, bestående i att den tilltalade uppsatt ett stängsel och därigenom avstängt såväl grannen som allmänheten från tillträde till visst strandområde. Stämningsansökningen upptog också ett särskilt yrkande om förpliktande av den tilltalade att borttaga den del av stängslet som låg på strandområdet. TR:n ogillade åtalet men förelade den tilltalade, som förklarat sig villig att taga bort den aktuella delen av stängslet, vid vite att borttaga den delen av stängslet. I resningsärende har ansetts, att TR:n inte förfarit felaktigt vare sig genom att, såsom skett, uppfatta det särskilda yrkandet som ett för målsägandens räkning framställt enskilt anspråk och bifalla anspråket på grund av den tilltalades medgivande eller genom att utsätta vite, trots att något äventyr av vite ej yrkats.
37 § utsökningslagen (1877:31 s. 1)
38 § utsökningslagen (1877:31 s. 1)
22 § 2 st. förordning (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande
38 § utsökningslagen (1877:31 s. 1)
37 § utsökningslagen (1877:31 s. 1)
22 § 2 st. förordning (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande
B 246-79
Högsta domstolen
1981-06-18
NJA 1981 s. 718
NJA 1981:79
Allmän åklagare yrkade ansvar på A för ocker under påstående, att A hade utnyttjat B:s oförstånd genom att ta emot viss egendom som gåva av denne. Åklagaren gjorde inte gällande att A hade förmått eller påverkat B att ge honom egendomen. I samband med åtalet fördes även talan mot A om enskilt anspråk. Den åtalade gärningen har ansetts inte vara att hänföra till ocker. 9 kap 5 § BrB, jfr 31 § avtalslagen.
31 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
9 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)