Alla rättsfall som refererar till Förordning (2001:512) om deponering av avfall.
M 3865-05
Miljööverdomstolen
2006-01-11
MÖD 2006:1
Miljösanktionsavgift ----- En ägare av en hyresfastighet hade ålagts en miljösanktionsavgift sedan det vid flera tillfällen förekommit eldning av avfall i hyreshusets värmepanna. Det som lades fastighetsägaren till last var att en anläggning för förbränning av avfall tagits i drift utan anmälan. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att det inte var fråga om en sådan anläggning utan i stället fråga om en oljeeldad panna för uppvärmning av ett flerbostadshus. Det som föranlett miljönämndens ingripande var att det vid flera tillfällen hade förekommit eldning i pannan med byggavfall och möbler. Enbart detta förhållande innebar enligt domstolens mening inte att pannan kunde betecknas som en anläggning för förbränning av avfall. MÖD undanröjde miljösanktionsavgiften.
30 kap. 1 § och 2 § miljöbalken (1998:808)
1 § förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter
Punkt 1.1. i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter
21 § 1 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
14 § första stycket förordningen (2001:512) om deponering av avfall
3 § förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning
M 3579-04
Miljööverdomstolen
2005-09-14
MÖD 2005:65
Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall ----- Miljööverdomstolen (MÖD) har funnit att länsstyrelsen haft fog för att förbjuda ett bolag att deponera utsorterat brännbart avfall i en biocellsreaktor i enlighet med 9 § deponeringsförordningen. MÖD fann att det inte var fråga om ett återvinningsförfarande som bolaget hävdat utan ett bortskaffningsförfarande eftersom huvudsyftet inte varit att bevara naturresurser. Bolaget hade vidare hävdat att det var fråga om behandling och inte deponering av avfallet. MÖD kom fram till att avfallet i biocellsreaktorn fick anses deponerat då det inte fanns någon avgörande skillnad i förhållande till traditionell deponering i t.ex. bioceller.
EG-domstolens dom i mål C-116/01, SITA EcoService Nederland BV mot Minister van Volkshuisvesting, Ruimtelijke Ordening en Milieubeheer, REG 2003 s. I-02969
EG-domstolens dom i mål C-6/00, Abfall Service AG (ASA) mot Bundesminister für Umwelt, Jugend und familie, REG 2002 s. I-01961
EG-domstolens beslut i mål C-307/00 till C-311/00, Oliehandel Koeweit BV m.fl. mot Minister van Volkshuisvesting, Ruimtelijke Ordening en Milieubeheer, REG 2003 s. I-01821
EG-domstolens dom i mål C-458/00, Europeiska kommissionen mot Storhertigdömet Luxemburg, REG 2003 s. I-01553
2 § och 9 § förordningen (2001:512) om deponering av avfall
5 § avfallsförordningen (2001:1063)
M 3301-04
Miljööverdomstolen
2005-05-31
MÖD 2005:26
Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun ----- Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
MÖD 2002:73 (M 5379-01)
MÖD 2003:132 (M 4182-02)
MÖD 2004:21 (M 1512-03)
19 §, 20 §, 21 § och 22 § förordningen (2001:512) om deponering av avfall
Fyllnadshöjd Geologisk barriär Grundvatten Grundvattenmagasin Hydraulisk Hydrogeologi Genomströmningstid Prövningens omfattning Sluttäckning Torv Återförvisning Lakvatten Konduktivitet
M 9015-03
Miljööverdomstolen
2004-12-21
MÖD 2004:77
Avgift för prövning och tillsyn ----- Målet gällde om en tillståndspliktig deponi för farligt avfall var skyldig att erlägga avgift för prövning och tillsyn till länsstyrelsen enligt reglerna för tillståndspliktiga deponier, trots att deponin sluttäckts och inget avfall längre tillfördes. Miljööverdomstolen fann främst med hänsyn till det efterbehandlingsansvar som verksamhetsutövaren har enligt deponeringsförordningen att deponin fortfarande var att anse som en fortgående miljöfarlig verksamhet och att aktuell avgiftsskyldighet således förelåg. I målet var även fråga om avgiftens storlek. En ledamot var skiljaktig i frågan om avgiftens storlek.
9 kap. 1 §, 15 kap. 34 §, 27 kap. 1 § miljöbalken (1998:808)
2 kap. 1 §, 2 § och 5 § förordningen (1998:940) om avgifter och prövning enligt miljöbalken
3 §, 33 § och 36 § förordningen (2001:512) om deponering av avfall
M 1512-03
Miljööverdomstolen
2004-04-13
MÖD 2004:21
Tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) i Jönköping ----- En kommun ansökte om att få utvidga gällande tillstånd för deponering av avfall så att den maximala höjden ökades med tio meter (till + 246 meter). Miljödomstolen biföll framställningen genom ett nytt (tidsbegränsat) tillstånd. Miljööverdomstolen (MÖD) undanröjde den överklagade domen och visade målet åter till miljödomstolen. I samband därmed gjorde MÖD följande uttalanden: a) ett nytt tillstånd förutsätter en samlad prövning av hela den befintliga verksamheten, b) frågan om deponins lokalisering måste föras in i bedömningen, c) det kan inte ges något nytt tillstånd för verksamheten utan att kommunen visar att kraven är uppfyllda enligt förordningen (2001:512) om deponering av avfall eller att det i vart fall finns förutsättningar för en dispens enligt förordningen.
2 kap. 4 § miljöbalken (1998:808)
Förordningen (2001:512) om deponering av avfall
Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall