Rättsfall baserat på valda nyckelord.
Ö 150-95
Högsta domstolen
1995-05-22
NJA 1995 s. 322
NJA 1995:52
Yrkesfiskare, vilka med stöd av yrkesfiskelicens fiskar utan fasta redskap i ett allmänt vattenområde som berörs av ett vattenföretag (Öresundsbron), har inte på denna grund ansetts som sakägare i ansökningsmål enligt vattenlagen (1983:291) och följaktligen inte ansetts berättigade till ersättning av sökanden för kostnader å målet i vattendomstolen.
NJA 1958 s. 215
NJA 1959 s. 81
NJA 1960 s. 276
NJA 1965 s. 182
NJA 1966 s. 327
NJA 1969 s. 476
NJA 1971 s. 8
NJA 1977 s. 477
NJA 1989 s. 529
9 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
20 kap. 1 § första st. vattenlagen (1983:291)
T 679-93
Högsta domstolen
1994-12-27
NJA 1994 s. 751
NJA 1994:133
En stiftelse väcker talan enligt miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadelagen (1986:225) mot två rederibolag och ett hamnbolag med yrkande att bolagen skall dels meddelas vissa förbud och ålägganden om begränsningar med avseende på fartygstrafiken, dels förklaras skyldiga att till stiftelsen utge ersättning för miljöskador som uppkommit för vissa enskilda sakägare. Till stöd härför åberopas avtal, varigenom dessa sakägare förklarat sig till stiftelsen överlåta sina enskilda anspråk. En invändning från bolagens sida att nämnda överlåtelser inte kunnat ske med rättslig verkan har inte ansetts vara att behandla som ett spörsmål angående rättegångshinder utan som en fråga rörande själva saken. Stiftelsen har ansetts till följd av överlåtelserna inträda i överlåtarnas rätt vad avser anspråket på ersättning för miljöskada medan överlåtelserna inte ansetts vara att beakta vid prövningen av stiftelsens talan om förbud och begränsningar i fråga om fartygstrafiken.
NJA 1973 s. 1
34 § miljöskyddslagen (1969:387)
1 § miljöskadelagen (1986:225)
12 § miljöskadelagen (1986:225)
34 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740)
TVA 422-93
Svea hovrätt
1994-02-10
RH 1994:30
En kommun sökte vid vattendomstol tillstånd att anlägga en småbåtshamn. N, som arrenderade ett område i närheten av den planerade hamnen, motsatte sig företaget och yrkade av kommunen ersättning för rättegångskostnader. Vattenöverdomstolen avvisade yrkandet eftersom N inte kunde anses vara kommunens motpart i vattenmålet. Som skäl angav domstolen dels att det inte var utrett att N - som denne påstått - inom området för den tilltänkta hamnanläggningen, av kommunen erhållit nyttjanderätt till båtplats, dels att N kunde göra gällande rätt till bad och strand endast med stöd av allemansrättsliga regler.
20 kap. 1 § första stycket och 22 kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
Vattenlagen med kommentar, 1984, sid. 130 f och 350.
Ö 645-89
Högsta domstolen
1991-01-15
NJA 1991 s. 37
NJA 1991:6
Genom fastighetsreglering överfördes samfälld mark till annan fastighet utan att en granne, som nyttjat två vägar och en byggnad på området, hördes i ärendet. Underlåtenheten att utreda rätten till vägarna och byggnaden har ansetts som domvilla och medfört att förrättningen efter besvär av grannen undanröjts.
4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
5 kap. 34 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
Ö 1682-87
Högsta domstolen
1990-12-27
NJA 1990 s. 814
NJA 1990:133
I 10 § lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen angiven innehavare av särskild rätt till fast egendom har ansetts ensam behörig att i egenskap av ägare till egendomen påkalla fastighetsreglering (indragning av oreglerad ströäng).
5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
16 kap. 12 § andra st. fastighetsbildningslagen (1970:988)
10 § lag (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen