Alla rättsfall som refererar till Miljöbalk (1998:808).
M 3108-03
Miljööverdomstolen
2003-12-16
MÖD 2003:130
Tillstånd till verksamheten vid en massa- och pappersfabrik ----- Miljödomstolen meddelade tillstånd till verksamheten innebärande att de gällande tillstånden enligt miljöskyddslagen upphävdes genom domen. Bolaget överklagade och yrkade bl.a. att Miljööverdomstolen (MÖD) skulle undanröja miljödomstolens förordnande. MÖD fann att prövning av om återkallelse kan ske enligt 24 kap. 3 § 1 st. 6 miljöbalken endast kan göras efter ansökan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet eller en länsstyrelse (24 kap. 7 §). Då någon sådan ansökan inte fanns i målet, upphävdes miljödomstolens förordnande. Även Naturvårdsverket hade överklagat och ville ha skärpta villkor för utsläpp till vatten. Inledningsvis pekade MÖD på att utsläppen från verksamheten till vissa delar var akut toxiska och att de hade orsakat fortplantningsstörningar hos abborre, vilket motiverade såväl processinterna skyddsåtgärder som extern rening. Sammantaget fann MÖD det skäligt att ålägga bolaget utsläppsbegräsningar till en betydande kostnad. Detta förutsatte att man uppförde en biologisk reningsanläggning.
2 kap. 3 § och 7 §, 9 kap. 6 §, 22 kap. 25 § samt 24 kap. 3 § och 7 § miljöbalken (1998:808)
B 1119-02
Högsta domstolen
2003-12-16
NJA 2003 s. 599
NJA 2003:89
Ett företag som utövade miljöfarlig verksamhet med tillstånd enligt miljöbalken har försatts i konkurs, varvid konkursboet övertagit driften av verksamheten. Fråga om konkursförvaltaren kan åläggas straffansvar för att miljörapport avseende kalenderåret före konkursutbrottet inte inlämnats i tid. 26 kap. 20 § samt 29 kap. 5 och 11 §§ MB. När tilltalad som begärt ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i lägre rätt dömts till ansvar av den rätten men frikänns av högre rätt, har den högre rätten oberoende av ändringsyrkande ansetts kunna pröva yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i den lägre rätten. (Jfr beträffande den senare frågan 1994 s. 515)
NJA 1994 s. 515
26 kap. 20 § samt 29 kap. 5 § och 11 § miljöbalken (1998:808)
31 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740)
M 9822-02
Miljööverdomstolen
2003-12-05
MÖD 2003:127
Föreläggande att inkomma med redovisning av plan för undersökning av förorenat område ----- En skrotningsverksamhet hade förorenat en älv med PCB genom spill av transformatorolja. Miljö- och hälsoskyddsnämnden förelade den nuvarande verksamhetsutövaren att upprätta en s.k. efterbehandlingsplan för undersökningar i älvens vatten och sediment. Verksamhetsutövaren överklagade och anförde att den aktivitet som orsakat föroreningarna hade avslutats före bolagets övertagande av verksamheten i november 1999 och att bolaget därför inte kunde vara adressat för kraven. Underinstanserna och Miljööverdomstolen (MÖD) avslog överklagandet. MÖD uttalade att både tidigare och nuvarande verksamhetsutövare är adressater för kraven enligt 10 kap. miljöbalken. Att kraven kan riktas mot nuvarande utövare av verksamheten har stöd i förarbetena till miljöbalken och överensstämmer även med praxis under miljöskyddslagen som innebar att den som övertar en verksamhet i princip övertar såväl rättigheter som skyldigheter. Domstolen menade vidare att i efterbehandlingsansvaret får anses ingå också det inledande ansvaret för utredningar om och kartläggning av föroreningarna. När det sedan gällde bedömningen enligt 10 kap. 4 § miljöbalken uttalade MÖD att, trots att företaget bidragit till föroreningen endast i begränsad omfattning, kravet var skäligt mot bakgrund av att det finns ett miljömässigt behov av utredning och att en viss förorening fortfarande sker från den aktuella fastigheten.
Koncessionsnämnden för miljöskydd, 126/91
Koncessionsnämnden för miljöskydd, B 156/96
10 kap. 2 §, 4 § och 6 § samt 26 kap. 22 § miljöbalken (1998:808)
M 3297-02
Miljööverdomstolen
2003-12-04
MÖD 2003:125
Strandskyddsdispens för radiomast ----- Särskilda skäl har inte ansetts föreligga för strandskyddsdispens då ett pumphus, som enligt bolaget redan inskränkt allmänhetens tillträde, uppförts utan behövliga tillstånd (strandskyddsdispens och tillstånd till vattenverksamhet). Sammanfattningsvis ansåg domstolen att de allmänna intressena vägde tyngre än bolagets intresse av att bygga masten på den valda platsen, särskilt mot bakgrund av att bolaget inte visat att det saknades någon alternativ lokalisering.
2 kap. 4 §, 7 kap. 13 §, 16 §, 18 §, 25 § samt 26 § miljöbalken (1998:808)
M 3825-03
Miljööverdomstolen
2003-11-27
MÖD 2003:121
Förbud mot uppförande av radiomast ----- Länsstyrelsen i Dalarna hade förbjudit uppförandet av en radiomast på Sollerön med hänvisning till att masten skulle skada riksintressena i området (kulturmiljön och naturmiljön). Förbudet upphävdes av miljödomstolen. Efter överklagande av länsstyrelsen fastställde Miljööverdomstolen det ursprungliga förbudet och uttalade att det som framkommit i målet talade för att mastanläggningen skulle komma att skada riksintressena i området för i första hand kulturmiljövård men även naturvård. Det kunde även hållas för troligt att andra möjligheter än den valda placeringen stod till buds för nätbolaget för etablerandet av ett telenät på Sollerön, men någon utredning om möjliga alternativ hade inte presenterats. Vid en sammantagen bedömning fann därför domstolen att intresset av att värna om det kulturhistoriskt intressanta området vägde tyngre än nätbolagets intresse av att få uppföra mastanläggningen på platsen.
2 kap. 4 § och 12 kap. 6 § 4 st. miljöbalken (1998:808)