Rättsfall baserat på valda nyckelord.
M 11547-15
Mark- och miljööverdomstolen
2016-06-27
MÖD 2016:11
Strandskyddsdispens ----- En kommun hade upplåtit lokaler och mark till ett bolag för restaurang-, café- och konferensverksamhet. I nyttjanderätten ingick en möjlighet för bolaget att inom nyttjanderättsområdet ställa upp bolagets kåtor för verksamhetens bedrivande. Kommunen ansökte mot denna bakgrund om strandskyddsdispens för en sådan kåta. Länsstyrelsen ansåg att kåtan genom sin placering, utformning samt användande samtaget hade sådan privatiserande effekt som begränsade allmänhetens möjlighet att vistas i området. Länsstyrelsen avslog därför ansökan om strandskyddsdispens och förelade kommunen att ta bort kåtan. Efter överklagande upphävde MÖD föreläggandet att ta bort byggnaden eftersom kommunen inte har rådighet över byggnaden. MÖD fann emellertid, liksom underinstanserna, att det inte fanns skäl att meddela strandskyddsdispens. Enligt MÖD hade kommunen inte visat att byggnaden inte kunde placeras på mark som redan fick anses ianspråktagen så att den därigenom skulle få mindre påverkan på strandskyddets syften.
Mark- och miljööverdomstolens dom den 5 april 2016 i mål nr M 10456-15
7 kap. 18 c § första stycket 4 miljöbalken (1998:808)
M 4866-10
Miljööverdomstolen
2011-03-10
MÖD 2011:51
Tillstånd till brytning och krossning/sovring av järnmalm från Gruvberget i Svappavaara ----- Bolaget fick av miljödomstolen tillstånd att anlägga en gruva och bryta och bearbeta 2 miljoner ton malm per år i anslutning till bolagets i Svappavaara befintliga malmförädlings-anläggningar. Naturvårdsverket överklagade och yrkade att ansökan skulle avvisas därför att ansökan borde ha avsett både den nya verksamheten och den befintliga verksamheten så att en gemensam prövning kunde göras. Miljööverdomstolen delade Naturvårdsverkets bedömning att den ansökta verksamheten har såväl ett geografiskt som ett tekniskt och miljömässigt samband med den befintliga verksamheten. Miljööverdomstolen fann därför att den tillståndssökta gruvverksamheten är så integrerad i den befintliga verksamheten på platsen att verksamheterna ska betraktas som en verksamhet som borde ha prövats och reglerats i ett sammanhang. Miljööverdomstolen konstaterade att den som ansöker om tillstånd ansvarar för att ansökan är lämpligt avgränsad och omfattar all den miljöpåverkan som verksamheten kan ge upphov till så att ansökan kan ligga till grund för prövningen och leda fram till den reglering som är nödvändig för att uppfylla miljölagstiftningens krav. Eftersom ansökan varit alltför begränsad kunde den inte ligga till grund för en ändamålsenlig prövning. Överklagandet bifölls och miljödomstolens dom undanröjdes och bolagets ansökan avvisades.
MÖD 2006:6
MÖD 2006:54
22 kap. 2 § 2 st. och 28 § miljöbalken (1998:808)
Gruvverksamhet Ansökans avgränsning Prövningens omfattning LKAB Verksamhet Verkställighetsförordnande
M 6598-09
Miljööverdomstolen
2010-06-23
MÖD 2010:19
Föreläggande om åtgärder för efterbehandling ----- Inom ett område har A bedrivit järnvägs- och bussverksamhet. Kommunen B avsåg att exploatera området för bl.a. bostäder. Fråga om omfattningen av A:s ansvar för efterbehandlingsåtgärder enligt 10 kap 4 § miljöbalken. Miljönämnden hade förelagt två verksamhetsutövare, A och B, i skilda beslut att vidta samma åtgärder för efterbehandling. A överklagade. Beslutet mot B vann laga kraft. Miljööverdomstolen uttalade att det inte fanns något stöd i miljöbalken för att det ska ske en samordnad prövning av samtliga verksamhetsutövare när tillsynsmyndigheten riktar ett föreläggande om åtgärder för efterbehandling. Vid prövningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som var miljömässigt motiverade och ekonomiskt rimliga fann Miljööverdomstolen att det inte var skäligt att ålägga A att vidta åtgärder till den del som dessa avsåg att åstadkomma en förädling av området till nivån för känslig markanvändning. Eftersom B redan vidtagit åtgärder till denna nivå var det inte möjligt att förelägga A att vidta åtgärder till en lägre ambitionsnivå. Det var i målet inte heller möjligt att begränsa A:s kostnadsansvar. Miljööverdomstolen upphävde föreläggandet. Även fråga om föreläggandet var riktat mot rätt adressat.
MÖD 2005:30
MÖD 2006:30
MÖD 2009:36
MÖD 2010:18
Miljööverdomstolens dom 2010-06-08 i mål nr M 491-09
Miljööverdomstolens dom 2010-06-23 i mål nr M 5664-09
2 kap. 3 § och 7 §, 10 kap. 1 §, 2 §, 4 § och 6 § miljöbalken (1998:808)
8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken
M 7488-03
Miljööverdomstolen
2004-11-19
MÖD 2004:59
Miljösanktionsavgift ----- Ett bolag hade samlat in balpressade bilar och mellanlagrat dessa på en särskild plats inom ett industriområde. Platsen hade delvis hårdgjord yta och var inhägnad till skydd mot intrång. Miljö- och hälsoskyddsnämnden ansåg, att fråga var om sådan anmälningspliktig anläggning, som skall anmälas till kommunal nämnd innan anläggningen påbörjas och beslutade påföra bolaget miljösanktionsavgift, eftersom anmälan inte skett på föreskrivet sätt. Efter överklagande av bolaget, upphävde Miljödomstolen nämndens beslut med motiveringen att det var tveksamt om upplaget uppfyllde kraven på vad som kan anses vara en anläggning för mellanlagring och att denna tveksamhet medförde att miljösanktionsavgift inte borde dömas ut. Miljööverdomstolen (MÖD) fann vid sin prövning, att begreppet anläggning för mellanlagring måste bestämmas med hänsyn till den enskilda verksamhetens art och att de åtgärder som vidtagits i fallet var tillräckliga, för att en anläggning för mellanlagring av avfallet skulle anses föreligga. Då anmälan inte gjorts innan anläggningen påbörjades och då det inte ansågs oskäligt att ta ut miljösanktionsavgift för överträdelsen fann MÖD att bolaget skulle påföras sådan avgift.
30 kap. 1 § miljöbalken (1998:808)
21 § 1 p. förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd