Lag (1985:206) om viten

Sammanfattning

Jämkning av vite vid föreläggande för en god man att ge in årsräkning (I) respektive vid föreläggande om verkställighet enligt föräldrabalken (II). Även fråga om ändamålet förfallit när en åtgärd vidtagits för sent (I) och betydelsen av att parterna kommit överens om en senare tidpunkt för den åtgärd som avsågs med föreläggandet (II).

Benämning

Vitesjämkningen I-II

Lagrum

2 § lagen (1985:206) om viten
9 § lagen (1985:206) om viten

Nyckelord

Vite Jämkning Utdömande

Aktuella lagrum

Sammanfattning

Utdömande av vite ----- Mark- och miljööverdomstolen har - med avvikelse från tidigare praxis - bedömt att kravet på delgivning i 2 § fjärde stycket lagen (1985:206) om viten inte ska tillämpas för överinstansens avgörande rörande ett av adressaten överklagat vitesföreläggande som inte är mer ingripande för denne än det ursprungliga föreläggandet. (Se även M 751-19, M 2947-19 och P 11198-18.)

Hänvisade publiceringar

MÖD 2003:87 och MÖD:s dom 2016-09-22 i mål nr M10967-15

Lagrum

33 § förvaltningslagen (2017:900)
46 § lagen (1996:242) om domstolsärenden
2 § lagen (1985:206) om viten

Aktuella lagrum

Sammanfattning

Patent- och marknadsöverdomstolen har ändrat en dom från Patent- och marknadsdomstolen och bifallit Konsumentombudsmannens (KO) talan om förbud för försäkringsbolaget Amtrust International att i stöld- och skadeförsäkringar för nya mobiltelefoner och surfplattor använda sig av ett avtalsvillkor som strider mot en tvingande rättsregel i försäkringsavtalslagen (2005:104), FAL. Enligt det aktuella försäkringsvillkoret skulle ersättning inte betalas om telefonen eller surfplattan hade blivit stulen eller skadad på allmän plats då konsumenten inte haft uppsikt över telefonen eller surfplattan. Ett sådant villkor som begränsar försäkringens omfattning på grund av visst handlande, i det här fallet bristande uppsikt, är enligt Patent- och marknadsöverdomstolen rätteligen en s.k. säkerhetsföreskrift som enligt FAL i stället ska ge konsumenten viss men reducerad ersättning. Enligt FAL är det inte tillåtet för försäkrings-bolag att formulera en säkerhetsföreskrift som ett omfattningsvillkor. Av den tidigare Marknadsdomstolens praxis följer att ett avtalsvillkor som strider mot en tvingande rättsregel också är oskäligt enligt avtalsvillkorslagen (1994:1512). Det skulle också strida mot det EU-direktiv som ligger till grund för bestämmelserna i avtalsvillkorslagen att tillämpa ett sådant villkor. Såväl det irländska försäkringsbolaget, AmTrust International, som dess svenska generalagent AmTrust Nordic AB har vid vite av 3 000 000 kr förbjudits att tillämpa villkoret eller väsentligen samma villkorDomen får överklagas.

Hänvisade publiceringar

EU-domstolens dom den 14 mars 2013, Aziz, C-415/11, EU:C:2013:164
MD 2011:21
MD 2010:10
NJA 2018 s. 833

Lagrum

1 kap. 6 §, 4 kap. 6 §, 4 kap. 11 § försäkringsavtalslagen (2005:104)
3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen)
3 § lagen (1985:206) om viten

Nyckelord

Oskäliga avtalsvillkor

Aktuella lagrum

Sammanfattning

I mål om ifrågasatt otillbörlig marknadsföring har Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD), med ändring av Patent- och marknadsdomstolens (PMD) dom, vid vite förbjudit näringsidkaren och dess ställföreträdare att vid marknadsföring genom telefonförsäljning av telefonabonnemang kräva betalning för tjänst som konsumenten inte har beställt. PMÖD har bedömt att marknadsföringen har varit utformad på ett sådant sätt att konsumenterna gavs intrycket att de erbjöds en rabatt på sitt befintliga telefonabonnemang och inte ett nytt abonnemang hos en ny operatör. PMÖD har funnit att det genom de uppgifter som säljarna lämnade i sin marknadsföring inte på ett tydligt och adekvat sätt framgått vilken tjänst som erbjöds. PMÖD har bedömt att konsumenterna i den äldre målgrupp som marknadsföringen riktade sig till inte kan anses ha beställt den tjänst som näringsidkaren gjort gällande, men att de ändå har fakturerats för nya abonnemang. PMÖD har bedömt att marknadsföringen är att anse som otillbörlig enligt punkten 29 i den s.k. svarta listan. PMÖD har också bedömt att de omständigheter KO hade gjort gällande i PMD rättsligen kunde klassificeras som att marknadsföringen stod i strid med god marknadsföringssed och att prövningen omfattade även denna fråga, för det fall domstolen skulle komma till detta led i sin prövninPatent- och marknadsöverdomstolen har inte tillåtit att domen får överklagas.

Hänvisade publiceringar

NJA 2018 s. 883
MD 2016:10
MD 2016:9
NJA 2007 N 47
NJA 1999 s. 629
EU-domstolens dom C-54/17 och C-55/17, Wind Tre, EU:C:2018:710
EU-domstolens dom C-261/07 och C-299/07, VTB-VAB, EU:C:2009:244

Lagrum

3 § viteslagen (1985:206)
5, 6, 8, 10, 23, 26 och 31 § marknadsföringslag (2008:486)
Bilaga I till Europaparlamentet och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europarlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004

Nyckelord

Vitesförbud Svarta listan Telefonförsäljning Marknadsstörningsavgift Otillbörlig marknadsföring Marknadsföring

Aktuella lagrum

Sammanfattning

I ett mål om upphovsrättsintrång har ett armbandsur ansetts vara ett upphovsrättsligt skyddat verk, i form av ett alster av brukskonst. Ett bolag som har tillverkat en närmast identisk klocka har därför ansetts ha gjort sig skyldigt till upphovsrättsintrång. Patent- och marknadsöverdomstolen har konstaterat att det efter EU-domstolens dom i det s.k. Levola Hengelo-målet står klart att bedömningen av om ett alster är att betrakta som ett verk ska göras med utgångspunkt i de av EU-domstolen formulerade kriterierna. Vid bedömningen av om den s.k. DW-klockan utgör ett verk har Patent- och marknadsöverdomstolen bedömt att klockan som helhet är originell i den meningen att den varit upphovsmannens egen intellektuella skapelse, eftersom upphovsmannen gjort egna fria och kreativa val. Vidare har klockan ansetts ha ett sådant uttryck som gjort det möjligt att identifiera alstret med tillräcklig precision och objektivitet. Det förhållandet att det funnits utseendemässigt liknande produkter vid tidpunkten för DW-klockans tillkomst, liksom att klockans olika formelement varit kända sedan tidigare, har inte hindrat ett upphovsrättsligt skydd. Domstolen har bifallit rättighetshavarens yrkande om förbud vid vite mot marknadsföring och försäljning av intrångsgörarens s.k. WG-klocka. Domstolen har även bifallit rättighetshavarens yrkande om korrigeringsåtgärder, i form av förstörelse av WG-klockorna på intrångsgörarens bekostnad, liksom spridning av information om domen på Facebook eller Instagram under fyra veckor. Patent- och marknadsöverdomstolen har slutligen fastställt dels att rättighetshavaren har rätt till skälig ersättning för utnyttjandet av DW-klockan, dels ersättning för ytterligare skada till följd av skada på DW-klockans anseende. Rättighetshavarens begäran om fastställande av rätt till ersättning till följd av skada på grund av utebliven vinst har avslagitPatent- och marknadsöverdomstolen har bestämt, i enlighet med huvudregeln, att domen inte får överklagas till

Hänvisade publiceringar

NJA 1984 s. 34
NJA 1994 s. 74
NJA 2005 s. 180
NJA 2005 s. 517
NJA 2008 s. 339
NJA 2018 s. 883
NJA 2019 s. 3 (Dreamfilm)
RH 1985:83

Lagrum

Upphovsrättslagen (1960:729)
Viteslagen (1985:206)
Rättegångsbalken (1942:740)

Nyckelord

Upphovsrättslagen Viteslagen Rättegångsbalken