Alla rättsfall som refererar till Miljöbalk (1998:808).
M 8231-02
Miljööverdomstolen
2003-05-14
MÖD 2003:49
Avgift för prövning och tillsyn ----- Miljönämnden hade tagit ut en avgift för tillsyn över djurhållning motsvarande fyra timmars arbete (1 850 kr), vilket fastställdes av länsstyrelsen och miljödomstolen. Verksamhetsutövarna överklagade och menade bl.a. att avgiften skulle upphävas därför att den i stor utsträckning var hänförlig till ett ärende om miljösanktionsavgift. Detta ärende hade slutat med att miljödomstolen (i ett annat mål) hade undanröjt miljösanktionsavgiften eftersom det saknades formella förutsättningar för sådan. Mot denna bakgrund ansåg Miljööverdomstolen att tillsynsavgiften skulle sättas ned till 1 000 kr med stöd av 9 kap. 3 § förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
27 kap. 1 § miljöbalken (1998:808)
9 kap. 3 § förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken
M 7745-02
Miljööverdomstolen
2003-05-13
MÖD 2003:47
Strandskyddsdispens ----- En miljönämnd och en länsstyrelse hade avslagit en ansökan om strandskyddsdispens för muddringsarbeten. Miljödomstolen meddelade emellertid dispens bl.a. med hänvisning till den s.k. proportionalitetsprincipen. Avgörandet överklagades av bl.a. kommunen. Miljööverdomstolen delade underinstansens uppfattning att djur- och växtlivet på platsen inte nämnvärt skulle försämras av muddringsarbetena. Domstolen menade emellertid att denna slutsats inte medförde att dispens skulle meddelas, utan att strandskyddsdispens inte behövdes för muddringen som således inte omfattades av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken. Ansökan avslogs därför.
7 kap. 13 § och 16 § miljöbalken (1998:808)
B 3301-02
Hovrätten för Västra Sverige
2003-05-08
RH 2003:46
Fastighetsägare har färdigställt och tagit i bruk en värmepumpanläggning utan att dessförinnan ha anmält inrättandet av anläggningen till den kommunala miljönämnden. Fråga om gärningen är att anse som ringa och därför inte skall föranleda ansvar.
Prop. 1997/98:45 I s. 530
29 kap. 4 § och 11 § miljöbalken (1998:808)
17 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
M 7179-02
Miljööverdomstolen
2003-05-06
MÖD 2003:45
Tillstånd till verksamheten vid en monoklorättiksyrafabrik ----- Miljödomstolen hade vid tillståndsgivningen för en industri med stöd av 22 kap. 27 § miljöbalken uppskjutit avgörandet av slutliga villkor för miljöpåverkan av externa transporter. Bolaget skulle utreda möjligheterna att övergå till järnvägstransporter och ställa krav vid upphandling av transporter m.m. Bolaget överklagade och menade att det inte var möjligt att föreskriva villkor som rör transporter till och från en anläggning när transporterna inte utförs av bolaget i egen regi. Miljööverdomstolen (MÖD) var av motsatt mening och fann att stöd för att föreskriva sådana villkor fanns i regeln om s.k. följdverksamheter i 16 kap. 7 § miljöbalken. MÖD ansåg att det fanns utrymme för att ålägga bolaget att vidta åtgärder för att minska påverkan av transporter och således även skäl att föreskriva prövotid för att utreda frågan och fastställde därmed miljödomstolens dom. (Jfr MÖD:s dom samma dag i mål nr M 602-02, 2003-05-06, med i princip samma domskäl)
1 kap. 1 §, 2 kap. 3 §, 9 kap. 1 §, 22 kap. 27 § samt 16 kap. 7 § miljöbalken (1998:808)
M 10486-02
Miljööverdomstolen
2003-05-05
MÖD 2003:44
Ersättning enligt 31 kap. miljöbalken ----- Ett par jordbrukare yrkade ersättning av staten för att reservatsföreskrifter hade inneburit att markanvändningen avsevärt hade försvårats p.g.a. förbud mot gödsling och vinterbete och därmed uteblivna bidrag i form av s.k. miljöersättning. De gjorde gällande att marknadsvärdet skulle minskas. Yrkandet om ersättning ogillades av miljödomstolen och domen fastställdes av Miljööverdomstolen (MÖD). Marknadsvärdet på fastigheten skulle enligt MÖD primärt grunda sig på utgående och förväntade bidrag för det faktiska markutnyttjandet, vilket i allt väsentligt överensstämde med det nyttjande som föreskrevs i reservatsföreskrifterna. Utredningen i målet visade att det inte fanns skäl att förvänta sig annat än att bidrag i form av miljöersättningar skulle kunna utgå i en i princip oförändrad omfattning under lång tid. Därmed var det inte visat att marknadsvärdet på det aktuella markområdet minskat i någon nämnvärd omfattning. MÖD fann att ersättning inte skulle utgå.
31 kap. 4 § miljöbalken (1998:808)