Alla rättsfall som refererar till Skadeståndslag (1972:207).
T 2725-04
Svea hovrätt
2004-11-08
RH 2004:81
Två ungdomar - en 16-årig pojke och en 12-årig flicka - har haft samlag med varandra vid två tillfällen. Pojken, som dömdes för sexuellt utnyttjande av underårig, har förpliktats att till flickan utge ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.
Prop. 1994/95:2 s. 14
NJA 2001 s. 742
NJA 2003 s. 313
2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Ö 693-03
Högsta domstolen
2004-10-27
NJA 2004 s. 609
NJA 2004:68
Den som var brukare, men inte ägare, av fordon som skadats i följd av trafik med motordrivet fordon har i visst fall inte ansetts vara berättigad till trafikskadeersättning för allmän förmögenhetsskada.
NJA 1966 s. 210
NJA 1972 s. 598
NJA 1988 s. 62
9 § trafikskadelagen (1975:1410)
5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207)
T 1625-03
Högsta domstolen
2004-10-14
NJA 2004 s. 566
NJA 2004:64
Vägverket har ansetts inte berättigat till trafikskadeersättning för kostnader avseende vissa åtgärder som utförts på allmän väg efter en trafikolycka.
NJA 1950 s. 610
NJA 2001 s. 627
8 §, 9 § och 11 § trafikskadelagen (1975:1410)
5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207)
26 § väglagen (1971:948)
T 846-04
Svea hovrätt
2004-10-01
RH 2004:60
Ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom brott har utgått till en skadelidande i ett fall där skadevållaren gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplatsen.
Prop. 2000/01:68, s. 49
NJA 1997 s. 315
NJA 1997 s. 572
RH 1999:120
2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
M 9930-02
Miljööverdomstolen
2004-06-23
MÖD 2004:33
Skadestånd med anledning av markskred ----- En nyttjanderättshavare hade enligt avtal med markägaren rätt att bedriva täktverksamhet med sprängning och krossning av bergmaterial samt att lagra krossmaterial inom ett område vid Ångermanälven som bl.a. inrymde en kaj. Sedan ett markområde om ca 75 x 20 meter - innefattande delar av upplagsplatsen och kajområdet - hade glidit ut i Ångermanälven yrkade markägaren att nyttjanderättshavaren skulle utge skadestånd, i första hand enligt miljöskadelagen och i andra hand enligt skadeståndslagen för återuppbyggnad av kajområdet m.m. Fastighetsdomstolen fann att miljöskadelagen var tillämplig och dömde ut ersättning för återställande av markområdet, dock ej för återställandet av kaj. Miljööverdomstolen fann, efter överklagande av nyttjanderättshavaren, att miljöskadelagen inte var tillämplig då skadan uppkommit inom nyttjanderättshavarens verksamhetsområde och inte i verksamhetens omgivning. Med tillämpning av skadeståndslagen befanns dock nyttjanderättshavaren ha handlat vårdslöst och orsakat den skada som var föremål för prövning varvid fastighetsdomstolens domslut fastställdes.
1 § och 5 § miljöskadelagen (1986:225)
1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)