Rättsfall baserat på valda nyckelord.
M 718-03
Miljööverdomstolen
2003-10-16
MÖD 2003:96
Tillstånd enligt miljöbalken att utföra och driva en gruppstation för vindkraftverk till havs ----- Miljööverdomstolen (MÖD) fastställde miljödomstolens tillstånd till 48 vindkraftverk. Ansökan omfattade även dragningen av en anslutningsledning från vindkraftparken till stranden. Enskilda sakägare hade yrkat försiktighetsåtgärder för att förhindra magnetisk strålning från ledningen när den skulle dras från stranden förbi deras fastigheter. MÖD fann lokaliseringen av anslutningspunkten vid stranden godtagbar om ledningen lades på två meters djup i marken på sätt som bolaget föreslagit. Vad gällde dragningen av ledningen i övrigt på land fann MÖD att frågan om försiktighetsåtgärder för att förhindra magnetisk strålning inte kunde prövas i målet eftersom ansökan inte gällde ledningens dragning på land.
2 kap. 4 § och 7 § miljöbalken (1998:808)
M 1039-02
Miljööverdomstolen
2003-09-02
MÖD 2003:80
Tillstånd till bortledande av grund- och ytvatten från järnvägstunnel med anslutande skärningar ----- Miljödomstolen hade lämnat sökanden tillstånd att leda bort grundvatten, dagvatten och tillfört processvatten från järnvägstunnel med anslutande skärningar. Miljödomstolen föreskrev dock att vissa skyddsåtgärder skulle vidtas för att begränsa den mängd grundvatten som behövde ledas bort. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att det inom influensområdet inte fanns några allmänna naturintressen som kunde komma att skadas av det sökta vattenföretaget, utan de skador som sänkningen av grundvattennivån kunde medföra hänförde sig till påverkan på enskilda brunnar och jordbruksmark. Sammantaget fann MÖD att, mot bakgrund av villkoret om att skador som vållades på enskilda intressen skulle utredas och ersättas, kostnaderna för utförande av de föreskrivna skyddsåtgärderna var oskäligt höga vid jämförelse med nyttan av åtgärderna. MÖD upphävde kravet på skyddsåtgärder.
3 kap. vattenlagen (1983:291)
M 7741-02
Miljööverdomstolen
2003-07-04
MÖD 2003:74
Omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av vattenregimen i en sjö ----- Kammarkollegiet begärde omprövning av villkoren för sjön Östens sänkningsföretag i syfte att säkerställa vissa lägsta vattenstånd under tider av året till förmån för den allmänna naturvården. Miljööverdomstolen ogillade talan med hänvisning till att sänkningsföretagsverksamheten avsevärt skulle försvåras genom de nya villkoren (24 kap. 5 § 4 st. miljöbalken). Det skulle bli fråga om att bedriva en helt ny verksamhet med andra syften (upprätthållandet av en dammanläggning) än den nuvarande verksamheten och med högre ställda krav på verksamhetsutövaren. Miljödomstolens dom hade även överklagats av Sveriges Ornitologiska Förening. Överklagandet avvisades med hänvisning till att föreningen saknade rätt enligt 24 kap. 7 § miljöbalken att initiera en omprövning och därför inte fick klaga på en dom i ett sådant mål. Även fråga om rättegångskostnader vid omprövning.
16 kap. 13 §, 24 kap. 5 § och 7 § samt 25 kap. 3 § miljöbalken (1998:808)
18 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740)
M 3057-01
Miljööverdomstolen
2003-06-23
MÖD 2003:67
Ersättning för vattenkraft ----- Ersättning för ianspråktagen vattenkraft kan inte utgå med mer än vad som faktiskt får tas i anspråk. I detta fall understeg utbyggnadsvattenföringen medelvattenföringen väsentligt och skulle därmed läggas till grund för beräkning av ersättningen. Med hänsyn till de höjda elpriserna under senare år kunde värdet på vattenkraften inte bestämmas till ett lägre belopp per kW natureffekt än vad miljödomstolen funnit. I målet uppkom också fråga om ränta på fallhöjdsersättning.
9 kap. 1 §, 16 kap. 12 §, 20 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
18 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740)
11 kap. 2 § och 9 § samt 22 kap. 25 § miljöbalken (1998:808)
M 7250-01
Miljööverdomstolen
2003-06-10
MÖD 2003:60
Begäran om ersättning för oförutsedda skador till följd av dämning vid en kraftstation ----- En kraftstation fick dämningsrätt år 1935 men togs ur drift redan år 1943. När miljödomstolen år 1992 meddelade bolaget tillstånd att återuppta dämningen uttalade domstolen att den dämningsrätt som meddelats år 1935 fortfarande gällde och att skadorna var slutreglerade. Sakägare har därefter anmält oförutsedd skada p g a den återupptagna dämningen vid kraftstationen. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att ett övergivande av ett vattenföretag i sig innebär att ett tillstånd automatiskt förfaller. För kringboende och andra utomstående måste det i detta fall ha framstått som om verksamheten sedan lång tid var avslutad och inte skulle återupptas igen. Mot den bakgrunden fann MÖD att vattenföretaget fick anses ha varit övergivet och det gamla dämningstillståndet förfallet. Skadereglering borde således ha skett i samband med den nya tillståndsgivningen år 1992. MÖD fann att sakägarna kunde ha rätt till ersättning för oförutsedda skador. Utgångspunkten för tiden för oförutsedd skada skall således vara 1992 års dom.
NJA 1984 s. 790
11 kap. miljöbalken (1998:808)