Rättsfall baserat på valda nyckelord.
Ö 790-82
Högsta domstolen
1983-07-08
NJA 1983 s. 563
NJA 1983:88
Konkursgäldenär har, under påstående att viss egendom som konkursboet förfogat över genom avtal med tredje man tillkom honom personligen och inte hörde till konkursboet, väckt talan mot tredje mannens ombud om rätt till skadestånd för förlust av egendomen. Fråga om rätt för konkursgäldenären att föra denna talan. 20 § konkurslagen.
20 § konkurslagen (1921:225)
T 401-81
Högsta domstolen
1983-05-26
NJA 1983 s. 379
NJA 1983:58
Fråga om jämkning jämlikt 6 kap 2 § skadeståndslagen av skadestånd på grund av uppsåtligt brott.
6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
T 332-81
Högsta domstolen
1983-01-13
NJA 1983 s. 3
NJA 1983:1
Ett tankfartyg med ett djupgående av drygt 8,5 m stötte i oktober 1977 under lotsning i dagsljus norrut i farleden Landsort-Södertälje på ett i sjökortet över området inte utmärkt grund, beläget i farleden. Svenska staten och rederiet förde talan mot varandra. Staten yrkade ersättning enligt 1973 års oljeansvarighetslag för uppkomna oljeskador och ersättning för utgiven bärgarlön. Rederiet yrkade ersättning för skadorna på fartyget och, därest statens yrkande om ersättning för utgiven bärgarlön skulle bifallas, för vad rederiet sålunda kunde åläggas att utge till staten. Sjömätningsledaren vid de sjömätningar i området som ägt rum år 1969 befanns ha visat försummelse genom underlåtenhet att enligt sin instruktion rapportera sin upptäckt av grundet. En sådan rapportering antogs skola ha föranlett såväl rättelse av sjökortet som utprickning av grundet och omsektorering av en fyr norr därom. Då det vidare antogs att, om sådana åtgärder vidtagits, grundstötningen inte skulle ha inträffat och då något vållande till olyckan befanns inte ha förelegat på rederiets sida, ansågs grundstötningen i sin helhet ha orsakats genom vållande av staten. Vid prövningen av rederiets yrkande att enligt 3 § 2 st 3 oljeansvarighetslagen befrias från skyldighet att på strikt grund ersätta oljeskadorna har sjökort ansetts utgöra "hjälpmedel för navigering" i lagrummets mening samt sjömätningsledarens underlåtenhet ansetts innefatta fel eller försummelse vid fullgörandet av sjöfartsverkets skyldighet att "svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering" vad beträffade såväl den uteblivna rättelsen av sjökortet som de uteblivna åtgärderna avseende utprickning av grundet och omsektorering av fyren. Frågan om statens skadeståndsansvar mot rederiet har, med hänsyn till att statens vållande i dess helhet hänförde sig till tiden före skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande d 1 juli 1972 och utan avseende på att själva grundstötningen inträffat därefter, ansetts skola vid en t
224 § sjölagen (1891:35 s. 1)
3 § 2 st. 3 lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss
3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
T 69-81
Högsta domstolen
1982-12-10
NJA 1982 s. 804
NJA 1982:120
Spörsmål om ersättning för rättegångskostnader i mål om skadestånd, vari käromålet bifallits endast delvis. 18 kap 4 § RB.
NJA 1973 s. 623
NJA 1978 s. 307
NJA 1978 s. 383
NJA 1979 s. 567
18 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)
T 345-82
Högsta domstolen
1982-12-07
NJA 1982 s. 823
NJA 1982:124
Förbudet i 8 kap 33 § JB att föra talan mot HovR:ns dom i vissa arrendemål har ansetts inte omfatta en av HovR avgjord, som arrendetvist behandlad fråga om skadestånd enligt 3 § samma kap oavsett att fullföljdsförbudet gällt annan del av HovR:ns dom. Oaktat HovR:n utgått ifrån att fullföljdsförbud förelegat beträffande dess avgörande har det ålegat HovR:n att företa i 55 kap 3 § RB föreskriven prövning.
8 kap. 33 § jordabalken (1970:994)
55 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)