Rättsfall baserat på valda nyckelord.
T 141-82
Högsta domstolen
1984-05-24
NJA 1984 s. 420
NJA 1984:70
Oljeutsläpp ägde rum i Oxelösunds hamn från ett tankfartyg, som efter grundkänning i samband med tillägg vid kajplats i hamnen fått läckage i en bunkertank. Hamnanläggningens ägare yrkade ersättning av fartygsägaren för uppkommen skada under åberopande av 3 § 1 st lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Fråga, i anledning av invändning från fartygsägarens sida om jämkning av ersättningen, huruvida hamnanläggningens ägare kan anses ha genom vållande på sin sida medverkat till skadan. Fartygsägaren har först i HD såsom särskild grund för jämkning av skadeståndet åberopat att skadan uppkommit i miljöfarlig verksamhet, som hamnanläggningens ägare bedrev, och att denne därför enligt fartygsägarens mening har strikt ansvar för skadan enligt 30 § 1 st miljöskyddslagen (1969:387). HD har med åberopande av 55 kap 13 § RB avvisat den sålunda anförda omständigheten såsom självständig grund för jämkningsyrkandet.
30 § 1 st. miljöskyddslagen (1969:387)
55 kap. 13 § rättegångsbalken (1942:740)
T 332-81
Högsta domstolen
1983-01-13
NJA 1983 s. 3
NJA 1983:1
Ett tankfartyg med ett djupgående av drygt 8,5 m stötte i oktober 1977 under lotsning i dagsljus norrut i farleden Landsort-Södertälje på ett i sjökortet över området inte utmärkt grund, beläget i farleden. Svenska staten och rederiet förde talan mot varandra. Staten yrkade ersättning enligt 1973 års oljeansvarighetslag för uppkomna oljeskador och ersättning för utgiven bärgarlön. Rederiet yrkade ersättning för skadorna på fartyget och, därest statens yrkande om ersättning för utgiven bärgarlön skulle bifallas, för vad rederiet sålunda kunde åläggas att utge till staten. Sjömätningsledaren vid de sjömätningar i området som ägt rum år 1969 befanns ha visat försummelse genom underlåtenhet att enligt sin instruktion rapportera sin upptäckt av grundet. En sådan rapportering antogs skola ha föranlett såväl rättelse av sjökortet som utprickning av grundet och omsektorering av en fyr norr därom. Då det vidare antogs att, om sådana åtgärder vidtagits, grundstötningen inte skulle ha inträffat och då något vållande till olyckan befanns inte ha förelegat på rederiets sida, ansågs grundstötningen i sin helhet ha orsakats genom vållande av staten. Vid prövningen av rederiets yrkande att enligt 3 § 2 st 3 oljeansvarighetslagen befrias från skyldighet att på strikt grund ersätta oljeskadorna har sjökort ansetts utgöra "hjälpmedel för navigering" i lagrummets mening samt sjömätningsledarens underlåtenhet ansetts innefatta fel eller försummelse vid fullgörandet av sjöfartsverkets skyldighet att "svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering" vad beträffade såväl den uteblivna rättelsen av sjökortet som de uteblivna åtgärderna avseende utprickning av grundet och omsektorering av fyren. Frågan om statens skadeståndsansvar mot rederiet har, med hänsyn till att statens vållande i dess helhet hänförde sig till tiden före skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande d 1 juli 1972 och utan avseende på att själva grundstötningen inträffat därefter, ansetts skola vid en t
224 § sjölagen (1891:35 s. 1)
3 § 2 st. 3 lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss
3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)