Lag (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter

Sammanfattning

Hovrätten har bedömt att det vid fråga om diskriminering genom bristande tillgänglighet, när ett missgynnande har konstaterats, ankommer på svaranden att visa att det vidtagits skäliga åtgärder för att kunna undgå ansvar. Det som transportören i målet fört fram har då inte räckt för att dra slutsatsen att bolaget har vidtagit tillräckliga åtgärder för att säkerställa att en resenär i rullstol skulle få tillgång till själva resmöjligheten och försättas i en jämförbar situation med någon utan hans funktionsnedsättning.

Förarbete

Prop. 2007/08:95 s. 561
Prop. 2013/14:198 s. 65, 88 f., 91 ff. 127 f.

Hänvisade publiceringar

NJA 2017 s. 1065
AD 2017 nr 51
Svea hovrätts dom den 13 mars 2020 i mål nr FT 8377-19

Lagrum

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, artiklarna 9-11, 13 och 16
Lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik
1 kap. 4 §, 2 kap. 12 § första stycket 1, 5 kap. 1 § samt 6 kap. 2 § och 3 § diskrimineringslagen (2008:567)
Lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter

Litteratur

Diskrimineringslagen - en kommentar, 3 uppl., 2021, kommentaren till 1 kap. 4 §.

Nyckelord

Diskriminering Bristande tillgänglighet Bevisbörda

Aktuella lagrum