Rättsfall baserat på valda nyckelord.
T 854-12
Högsta domstolen
2013-09-19
NJA 2013 s. 795
NJA 2013:71
Att det finns alternativa upplåtelseformer hindrar i normalfallet inte ledningsrätt. Sådan rätt förutsätter inte heller att sökanden först har försökt komma överens med markägaren. Att ansökningen avser allmän plats är inte i sig något hinder mot ledningsrätt.
Ledningsrätt i gatubelysning
NJA 2013 s. 441
6 § och 10 § ledningsrättslagen (1973:1144)
3 kap. 1 §, 2 § och 15 § ordningslagen (1993:1617)
M 7556-01
Miljööverdomstolen
2003-04-25
MÖD 2003:41
Buller och andra störningar från en badplats ----- En fastighetsägare stördes av buller och ordningsstörningar från en närbelägen kommunal park där en badplats hade etablerats spontant. Fastighetsägaren ville att kommunen skulle ingripa mot störningarna, vilket avvisades av miljönämnden. Miljödomstolen ansåg att fastighetsägaren drabbades av störningar som inte behövde tålas samt att kommunen var ansvarig för förhållandena på platsen. Miljööverdomstolen fann att kommunen inte kunde anses som verksamhetsutövare enligt miljöbalken eftersom man inte hade främjat badandet eller iordningställt parken som badplats. Enbart det förhållande att badandet skedde på kommunens mark var inte tillräckligt för att kommunen skulle hållas ansvarig.
2 kap. 3 §, 9 kap. 1 § och 3 § miljöbalken (1998:808)
T 1422-00
Högsta domstolen
2001-06-14
NJA 2001 s. 430
NJA 2001:61
Ett kommunägt parkeringsbolag har ansetts ha rätt att ta ut kontrollavgift vid olovlig parkering på en allmän plats där till följd av lokala trafikföreskrifter lagen om felparkeringsavgift inte var tillämplig.
2 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av allmän plats, m.m.
1 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
1 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
1 §, 2 § och 3 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering
B 203-81
Högsta domstolen
1981-11-05
NJA 1981 s. 1010
NJA 1981:129
Enbart det förhållandet att någon på allmän plats och i andras åsyn dricker sprit har ej ansetts utgöra förargelseväckande beteende.
16 kap. 16 § brottsbalken (1962:700)
7 § allmänna ordningsstadgan (1956:617)