Rättsfall baserat på valda nyckelord.
B 1077-85
Högsta domstolen
1987-10-26
NJA 1987 s. 802
NJA 1987:138
En person hade alltsedan år 1972 underlåtit att avge självdeklaration och därför varje år blivit skönstaxerad för inkomst. Vid prövning av åtal för försök till skattebrott avseende åren 1980-1982 har fara ansetts föreligga för att han vid skönstaxeringarna under dessa år skulle komma att påföras lägre inkomst än vad han tidigare hade skönstaxerats för. Vid skönstaxeringarna, som avsåg inkomst av rörelse, hade föreskrivna egenavgifter debiterats honom. Sedan det framkommit att han rätteligen varit anställd, blev han i stället eftertaxerad för inkomst av tjänst. Vid prövning av om och i vad mån fullbordat skattebrott förelåg har de debiterade egenavgifterna räknats honom till godo.
23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
4 § skattebrottslagen (1971:69)
6 § skattebrottslagen (1971:69)
Ö 1239-83
Högsta domstolen
1983-11-18
NJA 1983 s. 688
NJA 1983:120
Skatter som påförts ett bolag genom icke lagakraftvunna beslut och grundats på skönstaxeringar har av staten åberopats till stöd för ansökan om bolagets försättande i konkurs. Fråga om förutsättningarna för att sådant anspråk på skatt skall kunna anses innefatta klar fordran som avses i 4 § konkurslagen.
NJA 1956 s. 417
NJA 1967 s. 341
4 § konkurslagen (1921:225)