12 kap. Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods
3 § Sätter man under annans förvar tillslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, vad där i är; eller är det honom ej, stycke från stycke, till vikt, mått eller antal, i händer givet; påstår sedan den, som inlade, mera under förvar givet vara, än han åter fick; ; vare den, som emottog, fri, där han allt obrutet och oskatt utgiver, som han det anammade. Finnes det vara brutet, och saknar ägaren något; fulltyge då med vittnen, (eller ed sin,) huru mycket han inlagt haver. Gitter han det; svare den godset under sin vård hade, för all skada, eller vise med goda skäl (eller svärje,) att det av hans vangömmo och vållande ej skett är, eller att han ej därav, kunskap och nytta haft. (Varder han övertyga, att han med vilja det försnillat; stånde tjuvs rätt).