3 kap. Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.
13 § Där inom län eller länsdel, varest förordnande enligt 12 § gäller, skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter, på sätt i sagda paragraf sägs, den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete samt någon del av marken nyttjas till sådant bete, skall, om det för någon av fastigheterna yrkas, betesreglering å marken ske, så framt nödig betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande anordnas å fastighetens område eller, om för viss fastighet tillgång därtill ej finnes, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken. Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två eller flera fastigheter och helt eller delvis nyttjas till gemensamt bete, under förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses. Skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att stängselskyldighet ägde rum, skall vid betesreglering anses som om den sagda dag var upplåten till gemensamt bete. Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles kring området.